Sångpedagogisk tradition före Dagmar

Så här skulle ett pedagogiskt släktträd för Dagmar Gustafson kunna se ut

Den sångpedagogiska traditionen före Dagmar

När Dagmar blev intervjuad i Svenska Dagbladet av Kerstin Linder i samband med sin 90-årsdag framhävde hon särskilt Gillis Bratt som sin viktigaste pedagog. Hon hade visserligen också studerat för Ernst Grenzebach i Berlin under 20-talet, men satte Bratt högst.

Gillis Bratt (1870–1925)

Bratt[1] kom att tillhöra de betydelsefulla sångpedagogerna i Stockholm samtidigt som han var praktiserande läkare. Sin egen sångutbildning hade han skaffat sig under 1890-talet. Arlbergeleven Agnar Strandberg var hans förste lärare under åren 1895–97, men Strandberg blev sjuk och avled några år senare endast 31 år gammal. Bratts andre sångpedagog var Algot Lange 1897–98.

Bratt gav 1908 ut boken Talröstens fysiologi ur pedagogisk synpunkt. För sångare är kanske kapitlet om andning intressantast, där Bratt förespråkar en sångandning där diafragman är aktivt medverkande under fonation för att balansera lufttryck och luftflöde. På sid. 60 skriver Bratt:

“Då man intonerar, får den vid inandningen vidgade buken (och eventuellt nedre delen av bröstkorgen) icke falla samman passivt och slappt som vid en vanlig viloandning – mellangärdet får endast mycket långsamt giva vika för det allt efter taltonens styrka och klang avpassade, genom bukmusklernas aktiva sammandragning åstadkomna trycket. Bukens omfång minskas alltså mycket sakta, under det att tonen strömmar. Genom denna antagonism mellan bukmusklerna och mellangärdet erhålles den nödvändiga precisionen i talutandningen. Överhuvudtaget sker all finare muskelverksamhet i kroppen genom antagonism mellan flera, varandras verksamhet kontrollerande muskler.” 

I övrigt talar Bratt gärna om resonans, artikulation och om hur den som talar ska tänka för att uppnå optimalt resultat.

Agnar Strandberg (1869–1900), lärare till Gillis Bratt

Agnar Strandberg presenterades i konsertannonser som Arlberg-elev, och ansågs av Arlberg vara en av hans mest begåvade elever. Han debuterade 1891, men efter bara några år som sångare sadlade han om till pedagogbanan. Skälet var en allvarlig hjärtsjukdom.

Fritz Arlbergs idéer var radikala när de kom och hans bok Försök till en naturlig och förnuftig grundläggning av tonbildningsläran, som kom ut i Stockholm 1891 väckte livlig debatt. Både den grundläggande synen på undervisningen och de rent sångtekniska råden skilde sig i hög grad från den tidigare franskinfluerade traditionen i Sverige.

För Arlberg var det självklart att undervisning skulle bedrivas individuellt och med hänsyn tagen till elevens förutsättningar. Den sångskola som han skapade hade svenska språket i centrum, och språket skulle framföras med naturlig diktion. Som sångpedagog och sångelev skulle man inte heller betrakta vokaler som olika bra för sång, utan lära sig behandla alla på ett likvärdigt sätt. Den Garcíainfluerade sångstil som föreskrev en leende muninställning gav Arlberg inte heller mycket för. Läpparna skulle enligt honom helst vara något framskjutna och kunna artikulera på ett ledigt och avspänt sätt. Tonansatsen skulle vara mjuk. Den gamla skolans glottisansats jämförde han med att spela piano med fingerborgar – det skapar ett hårt anslag och en massa slammer. Även registerfrågan engagerade Arlberg, och han råder kvinnliga sångare att utgå från huvudrösten och arbeta uppifrån och ner för att undvika hörbara registerövergångar i första oktaven.

Det är naturligtvis omöjligt att veta hur Strandbergs undervisning av Bratt såg ut, men ett troligt scenario är att han hållit sig till Arlbergs grundidéer med tanke på att inget talar för att han skulle studerat för någon annan.

Algot Lange[2] (1850–1904) lärare till Gillis Bratt

Lange påbörjade sin sångkarriär I Helsingfors, men företog efter några år där en studieresa till Paris, eftersom han upplevde sig själv som bara en begåvad amatör. 1877–78 studerade han sång hos en icke namngiven person, som hade stått García nära. Övningarna bestod i att han skulle sjunga på ett öppet och ljust ”a”, något han kämpade med fast han kände på sig att det inte var det han behövde.

Studietiden i Paris beskriver han i förordet till sin bok Om Sång, som kom ut 1898. Den franska undervisningen upplevde han som en stor besvikelse, och lektionerna med enahanda övningar på ett öppet a frustrerande och meningslösa. Det hände att han grät på hemvägen från lektionerna.

1879 kom han till Stockholm och sjöng som solist på Stockholmsoperan i fem år. Han kände sig stressad av att elever sökte upp honom, eftersom han inte visste vad undervisningen han hade fått hade gått ut på, och försökte använda sig av några fraser som han lärt sig i Paris. Hur ska man få fram tonen på läpparna? Han hade ju bara fått lära sig att arbeta i fortissimo och småle och upplevde att de gamla sångskolorna bara givit honom ”stenar i stället för bröd”[3]

När det såg som mörkast ut fick han tag i en broschyr av Siga Garsó, Ein offenes Wort über Gesang. Där fann han det han sökte, idén om den primära tonen och talet om tonens ”bågföring upp genom hufvudet”.[4]

En annan viktig influens var Bruno Müller- Brunow[5]. I sin bok Tonbildung oder Gesangsunterricht[6] bygger han sitt system på den primära tonen och begagnar inte bara alla vokalerna utan även konsonanterna i arbetet med rösten.

Tyska sångskolor och sångideal

Under senare delen av 1800-talet utvecklades sångutbildningen i Tyskland med nya skolor med delvis gemensamma begrepp som grund. [7] Ett av dem var idén om “primärtonen” som utgångspunkt för en röstträning som mer hade fokus på att bygga en röst än sångliga traditioner. Vokaler skulle rundas så att struphuvudet sänktes något, och för att möjliggöra en smidigare registerövergång. Över huvud taget ville man inte tänka sig rösten uppdelad i två register, utan bestående av ett enda. Andningen skulle vara låg, och tonen kunde riktas uppåt, bakåt. Höga toner skulle “täckas” för att undvika en flack eller vass klang. Flera av skolorna utgick från pianotonen som utgångspunkt för röstträning, men även motsatsen förekom. Talet sågs som en utgångspunkt för sången i flera av skolorna.

Båda de tyska skolor som influerade Lange utgick från primärtonen som idé. I Siga Garsós bok Schule der speziellen Stimmbildung auf der Basis des losen Tones [8] är målet att få en “lös” och avspänd ton. De första övningarna börjar också med ett “h”. Målet är dock inte en blåsig och läckande röst men ett avspänt sjungande. Garsó, som kom från Ungern, hade utbildat sig där för en pedagog vid namn Gentiloumo.

Langes sångpedagogiska idéer

Algot Lange

Om sång

Stockholm Bonniers boktryckeri 1898

 

Citat och sammanfattningar ur boken

Att arbeta med tonbildning är nödvändigt för att vi ska ha ett bra instrument att arbeta med. En elev bör inte sjunga skalor förrän han kan tonbilda en enskild ton. Hela kroppen ses som delaktig i röstproduktionen och sångaren måste bygga sitt eget instrument. [9]

Under arbetet måste eleven lyssna med det inre örat i sökandet efter den fria, tvångslösa primära tonen.

 

Hur ska man göra?

 

Öva gärna med nästan sluten eller lätt sluten mun! Förvandla all luft till klang. [10]

Tonen ska ta en omväg upp genom huvudet i riktning mot pannhålan samt näshålan och ner på läpparna. Dra samtidigt in underlivet och komprimera tonen i överkroppen. Då får tonen ett stöd ovanifrån i överhuvudet, nedifrån i det uppdrivna mellangärdet och bröstet.

Müller-Brunow säger att konsonanter hjälper oss förvandla ton till klang. Man ska känna som att man suger in tonen i stället för att man jagar ut luftströmmen. [11] Tonen ska anslås uppifrån och nedåt. M-B anser att ingen luft varken går ut eller in genom munnen vid den äkta tonen. En känsla av att tonen svävar över stämbanden infinner sig.

Starta med pianoton. [12]

Ökande känsla av välbehag när man sjunger.

Eleven ska suggereras av läraren i sökandet efter den primära tonen. Läraren ska kunna sjunga och själv vara ett gott exempel.

Lange avråder bestämt mot vanan att gapa stort för att få en större ton. Det fungerar helt enkelt inte. [13]

Visst kan en sångare småle, men först efter att ha genombildat tonen. Absolut inte börja med en leende munställning!

Lika illa är det med ”trutmunnen.” [14] Både småleendet och truten är fördärvliga!

Genom den lätt eller i det närmaste slutna munställningen, hvarmedelst läpparna utan att hopknipas eller forma en trut mjukt och klingande samla sig omkring och koncentrera tonstrålarna.

Så forma vi läpparna, när vi sakta blåsa bort ett dammkorn eller hålla kvar vatten i munnen eller uttala ordet ”blu.”

Den komprimerade tonen borrar sig så småningom in i muskler, hinnor och ben. Hela människan blir en levande tonpelare.

Läpparnas verksamhet ska bli automatisk.

Börja med de mörka, rundade vokalerna. [15] ”Alla vokaler och konsonanter med undantag av läppkonsonanterna skola kunna artikuleras invändigt”. [16]

Utgångsvokalen är ett o.

Tungan ska placera sig och arbeta naturligt. Lange tar avstånd från de gamla teknikerna att manuellt pressa ner tungan hos eleven. [17]

Övningsord: mudujugu.

Konsonanterna har en lösande och frigörande egenskap, när man samtidigt genomför tonens bågföring. [18] Konsonanterna bör alltså oavbrutet riva mot läpparna och summa i huvudet. [19]

Rekommenderar massage (läpp- och tungmuskler).

Müller-Brunow talar om stödet som en klingande luftpelare somliknas vid den rakt uppstigande strålen i en vattenkonst. Uppe på den vilar en glaskula som symboliserar tonen. ”Insugen, komprimerad stoppton”. Den ska inte bara finnas i huvudet, utan också i bröstet.

Öva sång från piano, men fullandning för att träna andningsmusklerna. [20]

En förnimmelse att sjunga med en näbb, där den tvångslösa tonen strömmar ut.

Det är tvivelaktigt att använda talet som utgångspunkt för sång. De flesta av oss talar inte så medvetet. Bättre gå andra vägen, från sång till tal. [21]

Lange rekommenderar att bukmusklerna dras in under sång och att de därigenom komprimerar luften. Man ska alltså inte bry sig om det där med olika andningstekniker! [22]

Man bör gymnastisera andningsmusklerna och öva med fokus på olika punkter i kroppen. Andningen är hälsofrämjande enligt dr. Barth som kontaterar att sångare andas mer än folk i allmänhet, och att det är en hälsosam träning som är ett gott medel mot lungsot.

Mellanläget är grundval för allt vokalt studium. [23]

Bästa tonen att börja med är G. Starta i huvudklang och låt inte bröstklangen infinna sig förrän den osökt och utan hörbar övergång kan smälta samman med huvudklangen. [24]

©Iwa Sörenson von Gertten 2018

 

[1] https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=16883

[2] http://runeberg.org/nfbo/0597.html

[3] s.13

[4] s.14

[5] 1853–90

[6] 1890 Merseburger Verlag

[7]https://scholarworks.iu.edu/dspace/bitstream/handle/2022/20802/Whitener%2C%20Joshua%20%28DM%20Voice%29.pdf?sequence=1&isAllowed=y

[8] http://hz.imslp.info/files/imglnks/usimg/f/f1/IMSLP86208-PMLP176341-Gasó,_Siga,_Schule_der_speziellen_Stimmbildung.pdf

[9] s.19

[10] s.21

[11] s.22

[12] s.24

[13] s.35

[14] s.37

[15] s.44

[16] s.44

[17] s.52

[18] s.58

[19] s.114

[20] s.68

[21] s.72

[22] s.76

[23] s.93

[24] 118

Annonser